Det här är något jag kan relatera till väldigt starkt, jag känner inte så idag men har tänkt tankarna själv, det var några år sedan men jag tänkte skriva ner vad jag tänkt så bra jag kan komma ihåg det.

Ut ur mobbing, in i depression

I tonåren kom jag ut ur en lång period av mobbing, jag hade blivit så förtryckt att jag vänt ut och in på mig själv för att inte längre tänka så mycket på det. Allt dåligt var så överväldigande att jag till slut gömde mig själv i ett litet hörn och skapade en fejkad personlighet som bara följde med som en robot. I flera år gick jag omkring och tittade väl mest på och mådde dåligt. När mobbingen slutade så tittade jag fram lite försiktigt, men gömde mig snart igen och jag gick in i en depression.

Jag skadade mig själv, det är inget jag är stolt över, men det är något jag inte är rädd att berätta om. När det gör så ont som det gör när man tvingar sig själv att leva genom en dag i taget så kan det kännas väldigt skönt att känna fysiskt smärta, för att dämpa den smärta man känner på insidan.

Att skada sig själv kan också vara något som kommer av att det inte längre känns värt att leva, som att livet gått så långt åt fel håll att det känns som att det inte kan bli bra igen, eller som att det inte ens varit bra.

När är livet inte längre värt att leva?

Finns det verkligen en tid då det inte finns någonting alls att leva för? Det kan kännas så, eftersom det handlar om perspektiv. När någon mår riktigt dåligt över någonting så känns det som att det dåliga tar över, som att allt plötsligt är dåligt och att ingenting går bra. Det är lätt att börja tänka att det gör så ont att det hade varit bättre att inte känna någonting alls.

När jag själv var i tankarna om livet är värt att leva så kom en punkt då jag inte längre kände någonting. Det tog slut på ork att känna efter, det spelade inte så stor roll för mig när nära släktingar dog, det gick inte att gråta på begravningar.

Hela tiden tänkte jag på om det inte vore bättre att bara dö, att inte leva längre och att slippa undan, slippa tänka på allt som var så jobbigt med att vara mig.

En natt när jag sov riktigt dåligt drömde jag att jag dog

En natt när jag sov riktigt dåligt drömde jag att jag dog, det blev lite av en vändpunkt, lite som en symbolisk död av någonting som jag inte längre ville vara. Det kändes inte som bara en dröm, jag var halvt vaken och det kändes verkligen som att livet rann ur mig och att jag vaknade igen. Efter att inte kännt så mycket på ganska länge, efter att ha varit tvungen att göra mig själv illa för att ens känna smärta så kände jag någonting väldigt främmande, något slags ljus i tunnelns slut.

Sedan den natten har jag mått bättre, det tog ett tag såklart, men jag gav mig fan på att det skulle gå. Jag bestämde mig för att jag skulle få vara den jag är, att inte bry mig så mycket om vad någon annan tycker och tänker, att bara se till att leva.

Det hör lite till den här historien att jag inte trott på ett paradis eller helvete på andra sidan döden på ganska länge, att jag inte sett någon förklaring som fungerat för mig, det enda jag hittat som på något sätt kan sägas sannolikt är förklaringen att det blir mörkt och bara stannar, lite som när du trycker på stop på ett videoband, det blir ingenting.

Efter att ha kännt hur det skulle vara att inte känna eller bry sig, att inte vara med längre, så kom jag fram till en väldigt enkel slutsats. Varför skulle det vara bättre att dö nu, än att dö sen, när alla kommer att dö?

Jag kommer att tänka på filmen Lilja 4-ever där huvudkaraktären efter en väldigt jobbig situation tar livet av sig, för att hela hennes liv är förstört. Det är lätt att känna som henne, att det inte kommer kunna bli bättre, att det aldrig går att bli lycklig och att det är lika bra att dö. Jag vill påstå att det inte finns någon anledning att ta livet av sig ens i en så hemsk situation, det är ändå värt att leva. Det är värt att leva för att kunna uppleva saker, för att kunna träffa underbara människor och för att det går att vara precis den man vill vara bara man kämpar.

Det är bättre att känna smärta ett tag, än att inte känna någonting alls för resten av evigheten.

Jag vill inte påstå att detta är någonting som är lätt att inse. Jag tror inte att någon skulle sluta tänka att det kanske är bättre att dö för att ha läst detta. Jag bara hoppas att det kan ge en start på en kamp mot dessa tankar, det mörker som alldeles för många i den värld vi lever i tänker.

Vägen åt andra hållet

När jag bestämde mig för att bara skita i allt, för att ingenting kunde bli värre, så kände jag mig för första gången fri. Genom att sjunka så lågt att jag nästan tog livet av mig, kunde jag våga göra allt. Mitt sätt att ta mig ur allt dåligt blev att tänka ”om jag kan tänka mig att dö, kan jag då inte lika gärna göra lite vad fan som helst?”

Ett tag trodde jag nästan att jag hade gått och fått en kluven personlighet så splittrad som jag blev när jag släppte fram det när jag gömt undan så många år tidigare. Jag lät den riktiga jag komma ut i ljuset.

Det gjorde ont att inse att jag kanske valt fel linje i gymnasiet, för att jag gått på automatik och inte tänkt efter själv. Det känns än idag som att någon annan gjorde det valet åt mig, jag är bara glad att det valet i slutändan visat sig praktiskt.

Det var otroligt svårt att t.ex. komma ut som bisexuell, tänk vad annorlunda mitt liv hade varit om jag vågat göra det tidigare.

Det tog år att komma helt ur depressionen och det tog väldigt mycket kraft men idag mår jag bra.

Jag lever än idag efter samma princip, jag ska fan våga precis vad jag vill och inte hålla tillbaka ett skit.

”En betalningsmottagare får inte ta ut någon avgift av betalaren vid användning av ett betalningsinstrument.”

Efter att ha hört om lagändringen som förbjuder kortavgifter så tänkte jag att jag skulle ta reda på mer, bland annat vem man ska anmäla brottet till. Det känns som att när det äntligen kommit en lag som ska förbjuda något som väldigt många är irriterade över så är det ju bra att veta lite mer om hur den ser ut.

Lagtexten innebär att det nu är olagligt att ta ut en avgift av konsumenten om man som handlare tar betalt med kort. Det får inte förekomma att en tobakshandlare tar 5kr extra för kortbetalning under 100kr t.ex.

”Vad bra” tänker du kanske nu, bra att det inte är okej att lägga avgiften på kunden, det är ju handlaren som väljer att kunna ta betalt med kort och handlaren som skall betala för sin tjänst.

Att betala 3kr eller 5kr extra kan kännas som väldigt lite, men tänk att du handlar en gång i veckan med en kortavgift på 3kr då är du uppe i över 150 kr om året och det blir för många väldigt snabbt mer än så. Handlaren betalar dock inte 5 kr för din korttransaktion, det är ju som du kanske förstår en löjligt hög avgift och ingen handlare hade tagit kort då. Handlarens kostnad ligger på max en krona per transaktion och ev. en procentuell del av totalsumman.

Jag har länge klagat på alla som tar avgifter på kortköp och går hellre till någon annan eller betalar kontant när det blir så, några gånger har jag funderat på att begära nummret till deras betaltjänstleverantör för att höra om det är okej. Nu har det inte blivit så, oftast har man inte tid när man handlar på ett sådant ställe som tar avgifter eller så är det helg eller kvällstid så att de ändå inte har öppet.

Med den nya lagen tänkte jag att nu måste det ju finnan nån som kan sätta dit de här handlarna ordentligt när de tar ut avgifter, men icke, det är nämligen så att det inte finns något i lagen som ger någon myndighet rätten att ingripa. Lagen är alltså enbart normbildande och i praktiken verkningslös när man inte vill betala kortavgifter. Den enda du kan kontakta för att ge företagaren reela konsekvenser idag är fortfarande företaget som tillhandahåller betaltjänsten.

Finansinspektionen säger att det enda vi egentligen kan göra är att låta bli att handla eller klaga så gott vi kan och hävda vår rätt. Konsumentverket säger att de inte har något med detta att göra och kan inte hjälpa till. Bankens kundtjänst visste inte ens om att lagen fanns.

Sedan kommer en sak till som gör lagen ännu mer verkningslös:

”Betaltjänstleverantören får inte hindra en betalningsmottagare från att erbjuda betalaren en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument.”

Det här är betyder ungefär: ”Ta inte ut någon avgift för kortköp, men ge gärna rabatt för de som betalar kontant.”

Nästa gång någon vill lägga på en kortavgift ska jag börja pruta istället, kan de föreslå att jag betalar mer kan jag också föreslå att de ska få mindre pengar.

Så med inställningen att Jag skulle se alla 8 avsnitt satte Jag igång med avsnitt tre och nu är det hela över. Med varierande mängd småvitsar och skratt här och där så lyckas Anders bland annat med djurplågeri och att förstöra en sekt under tiden han förstör Måns liv utan minsta tanke på sin bästa väns lycka.

När Anders spenderar Måns renoveringsbudget på en utekväll genom att tjata på Måns, som inte ens vågar säga emot, ska anlita en annan hantverkare än den som redan är bestämd. Det enda logiska i avsnittet var Måns flickväns reaktion på idéen och slutresultatet.

I sista avsnittet så köper Måns ett par vita skor, väldigt smart upplägg för mycket kul skämt som de bara utnyttjar lite grann. När Anders intar scenen på det probono-gig som de uppträder på så stjäl han hela Måns repetoar och precis innan Måns går ut på scen så kommer konferencieren och tar de vita skorna eftersom de är tillverkade av barnarbetare och hela evenemanget handlar om att hjälpa barn. Måns står då på scenen bestulen på både skämt och skor, varför inte dra igång med något i stil med ”Jaha, nu står jag här förnedrad utan vare sig skämt eller skor”.

Hur är det här bra tv? (Slutscenen i sista avsnittet)

Om detta är något som ska visas på tv kan i alla fall inte Jag svara på, för mig är det bara riktigt dålig public service.

Du har säkert funderat på varför Jag kallar mig och min blogg för ängel, det är något som Jag inte har skrivit om och inte heller har Jag skrivit någonting som har med änglar att göra.

Det hela började någon gång i högstadiet, som många andra så var Jag ganska deppig och hormonell under den tiden och sökte efter någon form av mening med livet. Jag fann ingen mening med livet så till slut hittade jag bara på mina egna regler, och Jag lever efter dem än idag om än lite uppdaterade.

Tigerängel

Just varför jag valde att kalla mig för ängel vet Jag inte, inte längre i alla fall, och det är okej för mig. Det finns dock bevis på att Jag tänkte mycket på just änglar i högstadiet, bildbevis, jag ritade en hel del och ett motiv som ofta återkom var just änglar.

Lite mer specifikt så kom min fantasi fram till att jag är en tigerängel, en av de tidigaste bilderna som jag ritat av änglar är lilla Tyger här till höger, en tigerängel som funnits med mig sedan 8:an.

När det kommer till namnet på bloggen så minns Jag faktiskt inte exakt varför Jag sökte på ordet ängel, men Jag kollade runt på massvis med namn och när Jag hittade att ängel.se var ledigt så var Jag bara tvungen att ha det! Jag har tidigare kallat min blogg för ‘The Angelblog’ men det kändes lite fel och jag hade hittat en blogg som hade ett liknande namn, jag ville helt enkelt bli mer egen.

För de som känner mig så kanske det verkar lite underligt att Jag valt ett ord som har så pass stor betydelse inom religion, Jag är nämligen inte religiös alls. Jag är uppvuxen i det vanliga svenska skolväsendet och har således fått lära mig att den kristna läran är mest sannolik, men det tror Jag inte ett dugg på, redan i lågstadiet visste Jag att Jag inte ville delta i aktiviteter så som att besöka kyrkan på skolavslutningar och andra högtider (Jag t.o.m. skolkade och gick hem vid något sådant tillfälle). Den senaste gången Jag besökte en kyrka var nog när Jag var på min farfars begravning, Jag kan inte minnas att Jag varit i en kyrka sedan dess för begravningarna för mina morföräldrar skedde i någon form av kapell och även de begravdes för flera år sedan nu.

Min syn på gudsväsendet är ganska simpel, Jag tror inte på någonting som Jag inte har upplevt och i mitt liv har Jag inte aldrig upplevt någon gudomlig närvaro. Det sägs vara enkelt att tro på gud, att ”välkomna jesus som din frälsare” och allt det där, men Jag har alltid haft problem med det. Det enda enkla med gud för mig har varit att helt skjuta konceptet åt sidan.

Jag kan inte påstå att Jag tror på någonting annat som är övernaturligt heller, saker som spöken, stenar som har specialegenskaper och andra saker som inte kan bevisas utan att man tror på det. Jag säger ibland att Jag tror på Karma, men då ser Jag det filosofiskt och som någonting som inte är definitivt, för mig är det helt enkelt så att om man är snäll mot någon så är de oftast snälla tillbaka.

Hur ska vi nu komma över till änglar? Den enklaste förklaringen av änglar, det som de flesta tänker på, är att en ängel är guds tomtenisse och hjälper således till att sköta om världen så att allt går enligt den gudomliga planen. Vi kan se på Wikipedia som förklarar lite mer akademiskt att änglar finns just inom de abrahamitiska religionerna och är någonting andligt.

Änglar har som sagt varit med mig ganska länge, den här bilden ritade jag 2005, just vad den föreställer är väldigt personligt men ängeln representrar mig.

'Demon & Ängel', inspirerad av ett rollspel

Min förklaring till änglar är antagligen helt fel, Jag tror ju som sagt inte alls på det här med andliga väsen och gud, men änglar tror Jag på ändå. Jag tänker inte på änglar som någon slags mysteriskt väsen som bara finns om man tror på någonting utan min idé av en ängel är en person som är helt unik på ett bra sätt.

En ängel för mig är en fantastisk människa och det kan man vara på många sätt, en ängel måste inte påverka allt i sin omgivning, en ängel måste inte förändra världen, en ängel är bara någon som ger en guldkant på tillvaron där den befinner sig.

På det här sättet blir både du och Jag änglar på vårt sätt och nobels fredspristagare kan också vara en ängel, alla kanske inte alltid är änglar men världen förändras och vi som bor här förändras med den och förändring är en positiv sak för annars skulle ju allt stå still.

Jag läste det här av en slump idag och kände bara att hjälp, det här händer nog väldigt många. Det är inte ens ovanligt att jag får höra från en vän att de gjort slut och sårat någon, det är så det fungerar tydligen. Ja att den som blir dumpad blir också konsekvent ledsen om det inte är så att förhållandet är helt dömt och den inte ens bryr sig.

Hur ska man egentligen hantera det där? Ska man försöka trösta personen? Ska man ens lägga sig i?

Själv skulle jag nog säga till personen att jag inte vill se det som en negativ sak och att om personen tycker att det är negativt så kanske en vän skulle passa bättre som lyssnare för själv skulle jag nog bara blir deppig om jag återkommande blev påmind om hur ledsen någon annan är. Jag vill inte heller vara ihop med någon som inte gör annat än gråter mot min axel, jag har försökt det en gång, att hålla ihop när någon går igenom en livskris är väldigt påfrestande och jag hade det inte så lätt själv känslomässigt just då så det hela gick bara i kras.

Jag har nog bara blivit dumpad ordentligt en enda gång, men med den personen pratar jag knappt längre… det gör väl inte direkt ont men det känns så onödigt när det ändå inte är något mellan oss längre. Är det förresten bara jag som inte vill höra vad mitt ex har hittat för någon ny? Även om det är en dålig ny person så är väl jag inte rätt person att höra om det?

Vad jag vill komma fram till är ganska enkelt, förhållanden tar slut hela tiden. Varför ska det vara så hemskt och varför måste man vara så ledsen? Om man blir dumpad är det väl ganska tydligt att man inte är önskad längre? Visst man får väl vara ledsen att det tog slut om man tyckte om det, men jag tror att det är dumt att tro att det kunde gått på ett annat sätt.

Om vi då går tillbaka till inlägget som fick mig att tänka på allt detta så måste jag säga att det inte alls är känslolöst att inte ha ett dåligt samvete, för även om det inte är stora saker, bara sånt där litet, så kan det väga över för man kan inte älska en person villkorslöst bara för att man en gång blev kär.

Jag har haft ett förhållande som tog slut nästan enbart för att jag inte ville/kunde äta samma mat, men så kan det gå, vissa personer fungerar bara inte ihop även om de kan tycka om varandra i början.

Så är det så svårt att göra slut? Nej, det är bara så svårt som man själv gör det. Men det ska inte heller behöva vara så svårt att bli dumpad, visst är det jobbigt i början men man får helt enkelt finna ett lugn och sakta vänja sig vid att vara ensam igen. Sen ska man inte glömma att det finns många andra fiskar i havet och även om inte alla vill ha en så simmar man till slut in i någon underbar!

Det här är inget annat än bevis på att Piratpartiet har rätt, vare sig domaren har jäv eller ej så handlar det om misstanken om jäv som borde vara tillräckligt för att domaren skulle lämnat över målet till någon annan. Rättssäkerhet innebär att alla är lika inför lagen och att lagen skall bedömas lika i alla fall, en person som är TV-stjärna, politiker eller popartist ska få samma dom som en person som inte har ett öre på banken, går på socialbidrag och bor i sin bil.

Det är just sådant här som får mig att gråta över det här samhället, sörja dess bortgång kanske lite i förtid. Om ingen gör något åt det här och återställer rättssäkerheten så kommer Sverige som idé att dö ut. Ska Sverige bli svartvitt eller kommer någon att ställa sig på gränsen och stoppa de onda makterna? Det återstå att se i nästa avsnitt av den spännande Spectrial.

Uppdatering: SvD.se har skrivit en artikel där Peter Althin, advokat för Peter Sunde, säger att han tänker kräva att domen undanröjs av hovrätten. Även Ola Salomonsson, Gottfrid Svartholms advokat, har enligt artikeln samma idé men är inte lika bestämd. Advokaterna har inte tidigare känt till detta samband mellan domare och målsägande.