Något som kommit upp lite för mycket de senaste dagarna är självmord, det är många som blir deprimerade under höstens gråa dagar och det är många som tänker att det kanske inte är värt att leva vidare.

Det här är något jag kan relatera till väldigt starkt, jag känner inte så idag men har tänkt tankarna själv, det var några år sedan men jag tänkte skriva ner vad jag tänkt så bra jag kan komma ihåg det.

Ut ur mobbing, in i depression

I tonåren kom jag ut ur en lång period av mobbing, jag hade blivit så förtryckt att jag vänt ut och in på mig själv för att inte längre tänka så mycket på det. Allt dåligt var så överväldigande att jag till slut gömde mig själv i ett litet hörn och skapade en fejkad personlighet som bara följde med som en robot. I flera år gick jag omkring och tittade väl mest på och mådde dåligt. När mobbingen slutade så tittade jag fram lite försiktigt, men gömde mig snart igen och jag gick in i en depression.

Jag skadade mig själv, det är inget jag är stolt över, men det är något jag inte är rädd att berätta om. När det gör så ont som det gör när man tvingar sig själv att leva genom en dag i taget så kan det kännas väldigt skönt att känna fysiskt smärta, för att dämpa den smärta man känner på insidan.

Att skada sig själv kan också vara något som kommer av att det inte längre känns värt att leva, som att livet gått så långt åt fel håll att det känns som att det inte kan bli bra igen, eller som att det inte ens varit bra.

När är livet inte längre värt att leva?

Finns det verkligen en tid då det inte finns någonting alls att leva för? Det kan kännas så, eftersom det handlar om perspektiv. När någon mår riktigt dåligt över någonting så känns det som att det dåliga tar över, som att allt plötsligt är dåligt och att ingenting går bra. Det är lätt att börja tänka att det gör så ont att det hade varit bättre att inte känna någonting alls.

När jag själv var i tankarna om livet är värt att leva så kom en punkt då jag inte längre kände någonting. Det tog slut på ork att känna efter, det spelade inte så stor roll för mig när nära släktingar dog, det gick inte att gråta på begravningar.

Hela tiden tänkte jag på om det inte vore bättre att bara dö, att inte leva längre och att slippa undan, slippa tänka på allt som var så jobbigt med att vara mig.

En natt när jag sov riktigt dåligt drömde jag att jag dog

En natt när jag sov riktigt dåligt drömde jag att jag dog, det blev lite av en vändpunkt, lite som en symbolisk död av någonting som jag inte längre ville vara. Det kändes inte som bara en dröm, jag var halvt vaken och det kändes verkligen som att livet rann ur mig och att jag vaknade igen. Efter att inte kännt så mycket på ganska länge, efter att ha varit tvungen att göra mig själv illa för att ens känna smärta så kände jag någonting väldigt främmande, något slags ljus i tunnelns slut.

Sedan den natten har jag mått bättre, det tog ett tag såklart, men jag gav mig fan på att det skulle gå. Jag bestämde mig för att jag skulle få vara den jag är, att inte bry mig så mycket om vad någon annan tycker och tänker, att bara se till att leva.

Det hör lite till den här historien att jag inte trott på ett paradis eller helvete på andra sidan döden på ganska länge, att jag inte sett någon förklaring som fungerat för mig, det enda jag hittat som på något sätt kan sägas sannolikt är förklaringen att det blir mörkt och bara stannar, lite som när du trycker på stop på ett videoband, det blir ingenting.

Efter att ha kännt hur det skulle vara att inte känna eller bry sig, att inte vara med längre, så kom jag fram till en väldigt enkel slutsats. Varför skulle det vara bättre att dö nu, än att dö sen, när alla kommer att dö?

Jag kommer att tänka på filmen Lilja 4-ever där huvudkaraktären efter en väldigt jobbig situation tar livet av sig, för att hela hennes liv är förstört. Det är lätt att känna som henne, att det inte kommer kunna bli bättre, att det aldrig går att bli lycklig och att det är lika bra att dö. Jag vill påstå att det inte finns någon anledning att ta livet av sig ens i en så hemsk situation, det är ändå värt att leva. Det är värt att leva för att kunna uppleva saker, för att kunna träffa underbara människor och för att det går att vara precis den man vill vara bara man kämpar.

Det är bättre att känna smärta ett tag, än att inte känna någonting alls för resten av evigheten.

Jag vill inte påstå att detta är någonting som är lätt att inse. Jag tror inte att någon skulle sluta tänka att det kanske är bättre att dö för att ha läst detta. Jag bara hoppas att det kan ge en start på en kamp mot dessa tankar, det mörker som alldeles för många i den värld vi lever i tänker.

Vägen åt andra hållet

När jag bestämde mig för att bara skita i allt, för att ingenting kunde bli värre, så kände jag mig för första gången fri. Genom att sjunka så lågt att jag nästan tog livet av mig, kunde jag våga göra allt. Mitt sätt att ta mig ur allt dåligt blev att tänka ”om jag kan tänka mig att dö, kan jag då inte lika gärna göra lite vad fan som helst?”

Ett tag trodde jag nästan att jag hade gått och fått en kluven personlighet så splittrad som jag blev när jag släppte fram det när jag gömt undan så många år tidigare. Jag lät den riktiga jag komma ut i ljuset.

Det gjorde ont att inse att jag kanske valt fel linje i gymnasiet, för att jag gått på automatik och inte tänkt efter själv. Det känns än idag som att någon annan gjorde det valet åt mig, jag är bara glad att det valet i slutändan visat sig praktiskt.

Det var otroligt svårt att t.ex. komma ut som bisexuell, tänk vad annorlunda mitt liv hade varit om jag vågat göra det tidigare.

Det tog år att komma helt ur depressionen och det tog väldigt mycket kraft men idag mår jag bra.

Jag lever än idag efter samma princip, jag ska fan våga precis vad jag vill och inte hålla tillbaka ett skit.